Meteor, komet och asteroid.

Stjärnor kan tack och lov aldrig ramla ner utan det du ser är gruskorn eller ibland någon lite större meteor (rymdsten) som brinner upp då de kommer infarande i atmosfären. Skulle stenen klara sin dramatiska nedfärd och hamna på jorden kallas den för en meteorit.

När en komet har tagit sin sväng runt solen och börjat smälta lämnar den kvar materia längs banan. Då jorden passerar kometens bana fångas en del av materialet upp av jordens dragningskraft och ger ett ökat antal meteorer/stjärnfall. Detta upprepas varje år. Man talar då om meteorskurar eller meteorsvärmar.

I augusti åker jorden igenom ett stoftmoln från meteoren Swift-Tuttle. De stjärnfall som vi kommer att se verkar ha sitt ursprung från stjärnbilden Perseus, därför har denna meteorskur fått namnet Perseiderna. Flest antal meteorer kommer kring den 12:e augusti. I norra Sverige kan det vara lite för ljust fortfarande för att se något meteorregn.

Från mitten av november kan vi se meteorsvärmen Leoniderna. Meteorerna ser ut att komma från stjärnbilden Lejonet (Leo). Leoniderna har de snabbaste meteorerna. Några år har det varit spektakulära stjärnfall ex 2002. I år hoppas vi också på att vi får se många då månen är ny och inte sprider så mycket ljus. Stoffet som är upphov till Leoniderna kommer från kometen Temple-Tuttle.

Under lucianatten mellan den 13-14 december är det maximum för Geminiderna som har sitt centrum från Tvillingarnas stjärnbild. Meteorskuren pågår mellan den 7-17 december och stoffet som blir stjärnfall kommer från asteoriden Phaethon. Forskarna verkar inte riktigt veta varför det strömmar ut partiklar från asteoriden då de inte har långa svansar av stoft som kometer har.Gemeniderna består av tyngre partikklar än andra meteorskurar, vilket gör att de rör sig långsammare och får ett mer gulaktigt sken..

Antalet stjärnfall varierar för olika meteorskurar och mellan olika år. De gånger då jorden går igenom kometbanans centrum, där tätheten av stoft är som störst ökar skuren av meteorer. 

Ibland kan en sten från rymden klara färden ner till jorden. Om du hittar en sådan sten är det en meteorit. Vid Kitkiöjärvi norr om Pajala har över 500 järnmeteoriter hittats. Den största väger nästan 1,2 ton. Teorin är att de kommer från en dvärgplanet som splittrades på väg genom jordens atmosfär.

Det som ser ut som en meteor kan ibland vara någon del från t ex en kraschad satellit som i mycket hög fart når atmosfären. På samma sätt som med gruskornet blir metalldelen då så het att den förångas och luften omkring glöder.

Kometer är smutsiga jättesnöbollar som färdas i vårt solsystem. De rundar solen och fortsätter sedan längre ut. För de kometer som färdas längst kan det dröja många tusen år innan de återvänder nästa gång. Kometen är lättast att se när den närmar sig solen. Då börjar kometen smälta och får ofta en synlig svans. Bara om du iakttar en komet under flera nätter kan du se att den förflyttar sig mot bakgrunden av stjärnmönster. Det är nästan alltid några kometer på ingående men de blir sällan så ljusstarka att de kan ses med blotta ögat. Men man vet aldrig säkert med en komet, ibland kan den oväntat blossa upp och bli en spektakulär syn på stjärnhimlen. För det mesta behövs dock en bra kikare och god kännedom om stjärnhimlen för att kunna urskilja vilken ljusprick som är en komet.

Kometens namn var tidigare lika med efternamnet på dess upptäckare. I dessa tider är det ofta en dator som först registrerar en ny komet.

Mellan planeterna Mars och Jupiter finns ett bälte med flera tusen klippblock av olika storlek, de så kallade asteroiderna eller småplaneterna. För att kunna se någon av de största behövs som regel en bra kikare eller ett teleskop. Ceres med en diameter på ca 900 km ledde förut ligan. Men den ska inte längre kallas för asteroid utan räknas numera till dvärgplaneterna i sällskap med Pluto. Vesta blev därmed den största asteroiden. Den är ungefär hälften så stor som Ceres. Vesta tillhör de så kallade ljusa asteroiderna och den går faktiskt ibland att se med blotta ögat.

År 2001 fick asteroiden 433 Eros besök av en obemannad farkost som skickade data och bilder till jorden.

Den 15 februari 2013 var det en asteroid (2012 DA 14) på ca 50 meter som passerade jorden ovanligt nära. Avståndet var bara 27 000 km, närmare än månen och GPS-satelliter. Astronomerna var sedan länge förberedda på att den skulle dyka upp.

Samma dag inträffade det märkliga att det kom en till asteroid men från ett annat håll. Den var betydligt mindre, ungefär 17 meter i diameter och därför omöjlig att upptäcka i förväg. Vid krocken med atmosfären, splittrades asteroiden och orsakade flera nedslag i en rysk stad. Cirka tusen människor blev skadade av framförallt glassplitter då tryckvågorna träffade fönsterrutor.